PERSONLIGHETER PÅ DACKEBRÄNNA

MAJA STINA OCH PAULUS GRADIN – NYBYGGARE

År 1860 slog Paulus Gradin f. 1830 med familj ned sina bopålar på Dackebränna. De första nätterna tillbringades i det fria vid en enkelt kringbyggd stor sten, som kan ses ännu idag. Paulus Gradin kom ursprungligen från Graninge och hans hustru Maja Stina Abrahamsdotter f.1833 från Remslemon i Sollefteå. Första "riktiga" bostaden på Dackebränna blev en lada. Sägnen berättar att när föräldrarna gick för att göra sina dagsverken i Dacke, på andra sidan älven, stängdes barnen in i ladan. Den mat som fanns gömdes undan på åsarna under taket för att barnen inte skulle okynnesäta under dagen.

Äldst av de fyra sönerna var Abraham Olof f. 1856. Han blev faktor för ett skogsbolag i Jämtland. Nästa son, Anders Erik f. 1858, blev sjuk vid skogsarbete vid Sillrebodarna och dog i lunginflammation endast 29år gammal. Tredje sonen, Johan Paulus f. 1865, blev torpare på Dackebränna och hembygden trogen. Slutligen fjärde sonen, Jonas Helvig f. 1867, utvandrade till staten Washington i Amerika i november 1892 (vid 25 års ålder). Han avled 1959 vid 92 års ålder utan att ha återsett Sverige och Dackebränna.

Det berättas att när Maja Stina skulle hälsa på i Sollefteå, gick hon upp redan på lördagseftermiddagen till mjölnare Thuns vid Kvarnån (Brudsjön) för att övernatta. Tidigt på söndagsmorgonen gick hon sedan till Bispfors och besökte gudstjänsten där. Senare samma dag nådde hon slutligen Sollefteå. Inalles en vandring på dryga 7 mil.

Paulus Gradin var sågställare på Sillre såg under den legendariske sågverksinspektorn S. U. Orstadius. Paulus drabbades av en obotlig sjukdom och blev hårt skuldsatt hos handlaren på andra sidan älven. Till sist måste torpet säljas men familjen fick nyttja hästen, 2 kor och en kalv. Sjukdomen förvärrades och trots behandling på Karolinska sjukhuset i Stockholm avled Paulus Gradin vid 57 års ålder på sjukhuset år 1887. Stoftet hade man inte råd att transportera till hembygden och därför blev han begravd i Stockholm. Förutom vardagens vedermödor och enkla levnadsförhållanden drabbades Maja Stina således inom några få år av förlusten av dels sin make och dels sin son samt att ta farväl av en son som ville söka lyckan i Amerika. Man blir ödmjuk inför hennes levnadsöde. Hon levde som änka i 27 år och avled 1914.

MANNE NORDLUND – BLODSTILLARE

Olof Emanuel Nordlund (1881-1960) eller Manne Nordlund, som han kallades i dagligt tal, ägde den unika förmågan att via tankekraft kunna stoppa ett blodflöde, att "ställa blod" eller "stämma blod", som man sade ibland. Manne var uppväxt i Oxsjö och blev tidigt änkeman med tre pojkar. Han gifte om sig och flyttade till Dackebränna där familjen livnärde sig av jord– och skogsbruk. Manne var hård mot sig själv. Ja rent av arbetshet. Som exempel kan nämnas att han alltid arbetade barhänt sommar som vinter oberoende av väderlek.Mycket tidigt lärde sig Manne spela fiol och han byggde i unga år i brist på ett riktigt instrument en fiol av en cigarrlåda. Sedermera erhöll han Riksspelmansmedaljen och hans musik-kapell var mycket populärt på dansbanorna. Han var även en mycket anlitad och omtyckt auktionist.

Inte någon vet när Manne upptäckte sin blodstillningsförmåga, men flera berättelser om fenomenet finns bevarade. Ur framlidne polisen Arne Sundins (född på Dackebränna) skrift om Stampkojan (1977) hämtar vi följande:

"En av de mera kända och kunniga personligheterna inom blodstillningens område var Emanuel Nordlund från Dackebränna by i Lidens socken. I flera säsonger (sommar och vinter) jobbade han här på Skönviks-allmänningen varvid denna koja utgjorde hans bostad. Ofta kom Nordlunds förmåga till hjälp när skada uppkommit och han ansågs som helt säker på att kunna stoppa det allra kraftigaste blodflödet, ett kunnande han bar med sig fram till sin bortgång. Och ännu finns i livet personer som själva bevittnat händelser då Nordlund hjälpt olycksdrabbade kamrater utan att själv närvara, d.v.s. Nordlund fanns på annan plats än den skadade.

En sådan händelse inträffade en vinterdag 1927 i området väster om Järkvissle gamla fäbodar på södra sidan av Indalsälven. En större skogsdrivning pågick där, med ett stort antal körare och huggare. Virket lunnades fram till Dansarmyren för vidare transport på getdoning till avlägget vid Indalsälven.

Ett ögonblick av oaktsamhet och yxan slant för en av jobbarna och hamnade med hela sin kraft i mannens vadmuskel. Blodet forsade fram och en i hast sönderriven skjorta fick utgöra första förband. Blodflödet lät sig dock inte hejdas och bud sändes till Emanuel Nordlund som befann sig på ett närliggande skifte. Vid budet om olyckan högg Nordlund sin yxa hårt i sitt timmerlass och sade till den som lämnat budet.

- Åk du fort tillbaka och se till att den skadade kommer till doktorn. Jag skall hjälpa er dit och nu blöder han inte mera den närmaste tiden!

Med dessa ord återvände budbäraren till olyckplatsen där de närvarande till sin förvåning konstaterade hur sårkanterna vitnade och blodflödet avtog. Några förutvarande tvivlare på Nordlunds förmåga blev i all hast extra hjälpsamma att iordningställa papps-släpan på vilken den skadade kördes med häst till läkaren i Liden. Det berättas att först efter det såret sytts ihop började blod åter sippra fram."-

En annan berättelse. Greta Lindahl från Anundgård, som inte kände Manne Nordlund, låg på Bollnäs lasarett. Fem läkare behandlade henne och hon var nära att förblöda. De kunde inte få stopp på blodflödet. En broder till Greta kände till Manne och kontakt togs med ålderdomshemmet (nuvarande Solgården) i Indal, där Manne bodde. Mycket riktigt, blodflödet upphörde!

På ålderns höst drabbades Manne av sockersjuka och båda underbenen måste amputeras på Sundsvalls sjukhus. En sjuksyster kände till att "den där farbrodern sysslade med vissa saker". Läkaren som opererade berättade för Manne, när han vaknat upp, att man fått problem när man skulle operera honom. De fick inte fram något blod. Då hade Manne rest sig i sjuksängen, stark både fysiskt och psykiskt som han var, och sagt ungefär på följande sätt: -"Det är så här att läkarna har sin vetenskap och jag har min. Det där ordnade jag själv klockan halv sju imorse när jag åkte in på operation och där skiljs våra vägar åt."-

Det var väl känt i bygden om Manne Nordlunds förmåga att "ställa blod". Han betraktades aldrig som någon trollgubbe utan sågs som en hjälpare i nöden. Det var inget konstigt med det! Man sökte upp honom, det behövde inte vara den skadade, och han kunde stoppa blodflödet även om han inte kände vederbörande. Det räckte med att någon känd tog kontakt med honom.

Manne Nordlund lärde sig troligen blodstillningskonsten av sin farbror Ante Nordlund i Hällsjön, och till Mannes son Valfrid överfördes gåvan, men sen tar det slut enligt uppgift från de två sönerna Bengt-Olov och Nils-Ivar. "Alla orkar inte bära det. Dom far så illa så jag vill dom inte så ont". Valfrids ansiktsuttryck förändrades och han blev knepig, tystlåten och tillknäppt när han hade "ställt blod". Ofta gick han upp och lade sig en stund efteråt, berättar sönerna. De män som räddade många från att förblöda och en alltför tidig död blir genom sin outgrundliga, kanske övernaturliga krafter, odödliga personligheter i vår moderna tid.