FRIARGÅVOR
OCH FÄSTEGÅVOR.
Upptecknat den 25/8 1943 av Carl-Herman Tillhagen efter samtal med Olof Petter Höglin (1859-1945), från Våle (nu delvis överdämt) vid Högland inom Järkvissle by. Carl-Herman Tillhagen, född 1906 i Sundsvall, nu boende i Varberg, tillbringade på 1930-40 talen mycket tid till att vetenskapligt uppteckna människors berättelser om livet i vår bygd. Tillhagen blev sedemera intendent och föreståndare, för Nordiska Museéts folkminnessamling i Stockholm. Han har givit ut ett stort antal böcker.
Gåvoväxling vid särskilda tillfällen.
När jag var i friartagen var förlovningen inte bekant. Det är på senare år det tagit fart. Det skulle gå under sola och under jola det tills det var färdigt. Man var väldigt hemlighetsfull av sig.
Det var sällan en flicka då hade en klocka med mindre hon fått den av en pojke. Titt och tätt hände det nog, att en pojke lånte ut sin klocka till den fäbodjänta han slog för. Genom det hade han en inteckning i ett sänglag eller två också när det bar till.
Karameller kunde man också ge, då det lämpade sig. Flickorna kunde i gengäld exempelvis ge en krage med skjortbröst. Bland pojkarnas gåvor före förbindelsens offentliggörande var "linstickan" vanlig. Den sattes på "stannet" på spinnrocken; den kunde vridas, och på den sattes linet fast vid spinningen. Det var ett "knåparbet" att göra en sådan. Många var synnerligen vackert gjorda och gick i arv länge i gårdarna. Tog flickan emot gåvan var det ett tecken till att friarn hade hopp.
Dylikt småarbete höll pojkarna på med på förjulskvällarna, i skogskojor och där det annars passade sig. Mest gagnades kniven till dylikt. Räfsor gjorde man fina värre och gav bort.
En slev kunde också komma ifråga, om den var bra utförd och smyckad och fin. Strumpeband gav man också.
Unga sköna damer i eleganta stråhattar i början av 1900-talet.
Från vänster Märta Nilsson, Byn,
Anna Unandersson, Backen , Herta från Sundsvall och Märta Unandersson.FOTO: Lidens Hembygsförening
Med gåvorna uppvaktade man nog bara en enda. Att gå till flera amtidigt med gåvor gick gärna inte för sig. Någon tid för gåvornas överlämnande vet jag inte var bestämd. Det var när det som bäst föll sig, hemma eller i fäbodarna. Inskrifter på gåvorna känner jag inte till. Och nog fick man jäntor utan att de skulle ha gåvor.
Nog var friargåvorna använda i arbetet. Sådana ville man nog visa. Man köpte också friargåvor. Bara man kom med en vacker sak så inte var det väl någon just som frågade efter vad de kom ifrån.
Göra visst.
Då man gjorde visst, d.v.s. offentliggjorde förlovningen, kunde fästmön få ett blustyg, ett klänningstyg eller nåt sådant. Själv gav hon ett par strumpor, ett par vantar, som hon hade stickat namnet bakpå eller prytt med blommor.
Ringar var ovanliga i min barndom. Det var mest förmögnare och oblyga, som bar den. I allmänhet ville man inte bära ring i vardagslag. Jag vet bara en som haft förlovningskalas. Och det tyckte vi var löjligt riktigt.
Annars fick det gå så småningom med kännedom om att det var "visst" mellan ett par. Man fick höra vad grannen sa, själv kunde man ju också göra någon antydning. Någon som helst festlighet eller ceremoni känner jag inte till.
Lidens Hembygdsförenings styrelse
Ordförande: Kerstin Åhström Märrgård
Vice ordförande: Yngve Gradin Byn
Kassör: Sven-Olof Eriksson Nilsböle
Sekreterare: Monica Karlsson Järkvissle
Vice sekreterare: Synnöve Sjöberg Byn
Ordinarie ledamöter: Karl-Erik Edholm Byn
Yngve Eriksson Kväcklingen
Arne Johansson Järkvissle
Mats Mehlin Märrgård
Suppleanter: Helena Johansson Västanå
Sören Jonsson Boda
Kristina Modin Flygge
Thomas Sjölund Åsen
Revisorer: Sven Söderqvist Sunnås
Gunvor Jonsson Sillre
(ersättare) Birgitta Söderqvist Sunnås
Valberedning Birger Jonsson Boda
Birgitta Unander Byn
Matts Lindbergsson Bodacke
Byombuden kommer att presenteras i nästa nummer.