Historiens vingslag

Söndagen den 15 augusti inbjöd Indal-Liden-Ljustorps Hembygdsföreningar till gränsträff vid de tre församlingarnas gränsröse beläget väster om Renåsen i Ljustorp. Efter gudstjänsten berättades skrönor och minnen från gränstrakterna bl.a om Ljustorps främste björnjägare (c:a 50 fällda björnar) Israel Stafverman (död 1862). Kams, tjockmjölk och kaffe avnjöts till stämningsfull musik bl.a på såg

Vättaberget tjänstgjorde förr som ett så kallat vårdkasberg. Vårdkasarna byggdes på toppen av höga berg, så att deras varningseld skulle synas på så långt avstånd som möjligt. Längre ner i dalen fanns Hallstaberget och Rösåsberget som hade samma funktion. Bremöns vårdkase långt ute i havsbandet hade stor betydelse i detta system av vårdkasar. Därifrån varslades om annalkande fientliga fartyg tidigt. Eldskenet från den medförde att vårdkase efter vårdkase längre in i landet tändes. Bruket av denna alarmanordning förekom ända in på 1800-talet. Det var den tiden telegrafsystem.

Till stomme för vårdkasen restes först en grov spira i lodrätt ställning. Spiran liksom allt annat virke bestod av gammal kärnfuru, som var full av utsipprad kåda och därför lätt att antända. Omkring spiran restes två varv av furuträn som en topp. Det yttre varvet lades så tätt som möjligt för att utestänga snö och regn. För att inte träden skulle glida ifrån varann var de ofta förenade med järnband som lagts omkring kasen. Inuti kasen hade man tjärtunnor och torra furustubbar, som kunde ge elden fart och näring. Vanligen hade kasen en manshög dörr på södra sidan. Denna öppning behövdes, då man vräkte in bränslet. Så snart krigsfara hotade utsattes vakter vid kasarna.

Foto: Lidens Hembygdsförening